Ibland undrar jag om man som hästägare verkligen är riktigt riktig

Att äga häst är ju verkligen underbart, verkligen. Men samtidigt kan det vara enormt påfrestande vissa stunder eller perioder i livet. Det är inte alltid en dans på rosor. Ibland kan jag bli så hemsjuk att det är hemskt. Jag läste ett inlägg på en blogg här där de skrevs om hur mycket som man behöver tänka på när man äger en egen häst och att det i stort sett inte fungerar utan stöttande och intresserade föräldrar och det är ju verkligen sant. Jag har alltid under min uppväxt haft enormt stöttande och hjälpande föräldrar som har gjort i stort sett allt för att underlätta om det har behövts. Det har varit guld värt. Men jag har aldrig uppskattat det så mycket som jag gör nu när jag är 140 mil hemifrån och i stort sett aldrig får någon hjälp i stallet. Visst har jag min underbara stallkompis men det blir aldrig samma sak som att ha sina föräldrar som man kan bolla idéer med och få hjälp av när det verkligen behövs. Dock när jag var yngre så hade det ju aldrig varit möjligt att ha häst om mina föräldrar inte velat det. Nu är jag enormt tacksam att jag har haft stöttande föräldrar så att jag kunnat få detta intresse så starkt att jag nu tar mig igenom de tunga perioderna och kan se framåt på allt positivt som även kommer med ägande av en egen häst. Men samtidigt kan det vara väldigt tungt att äga häst själv trots att man även ser det positiva.

Listan kan göras lång för vad en häst kräver och behöver för att må bra. Men samtidigt så skänker hästen även tillbaka så mycket när samspelet fungerar. Det måste vara dessa stunder som får en att fortsätta trots tunga dagar. Jag har ägt Prinsen sedan han var just över 1 år och jag har varit med och dels tagit hand om hans mamma sedan han låg i Maybes mage och man kunde känna hans små sparkar när Maybe åt sitt eftermiddagskraftfoder. Det finns ett band mellan oss som är svårt att förklara.

Ibland har Prinsen betett sig så jag trott att han saknat en skruv och varit knäpp men sen blommar han fram och visar sin fina personlighet och charm. Han kan charma de flesta och han är otroligt mysig nu när han kommit över sin värsta trotsålder (hoppas jag). Prinsen är nu 4 år i vår och när han var 1,5-2 år var han som värst; han kunde springa iväg med mig, jag hängde i grimskaftet bakom honom in från hagen, han knockade mig med sitt huvud, han var allmänt crazy, stegrade, sparkade, kunde inte stå still och var allmänt otålig. Vilken har varit den värsta åldern hos era hästar? Är jag och Prinsen inne i någon smekmånad nu där det snart kommer bakslag eller ska man tro att den värsta åldern är passerad?

Detta blev ju ett väldigt blandat inlägg med mycket tankar och funderingar kring hur det är att äga häst, support hemifrån och hästens beteende som väger upp för de tunga dagarna.

IMG_0043Så söt som bara Tanja kunde vara; min bästa vän oavsett vad genom mina tonår.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>