Det går framåt

Sakta men säkert går det framåt. Fortfarande kan han vara rätt ofokuserad men det går åt rätt håll. Igår var han väldigt fin. Lite busig emellanåt men ändå fin. Jag tror jag ibland glömmer vilken nivå han var på för bara 2 veckor sedan. Nu har jag fullt fokus på att han ska lyssna och gå fram och det ger framsteg varje dag. Han får inte heller gå emot skänklarna på volterna eller när vi svänger. Han har varit rätt bortskämd men nu är det andra bullar som gäller. :)

20140904-074544.jpg
Ensamma på uteritt för några dagar sedan. Stora pojken.

Första riktiga uteritten!

Wow, jag är helt lyrisk. I tisdags fick jag och Prinsen chansen att följa med två stycken på en uteritt och det kunde inte ha gått bättre! Den ena hästen är rätt ung och kan ibland bocka iväg och den andra ponnyn brukar ibland ha lite bråttom som jag förstod det. Så initialt kändes det lite osäkert att rida ut med 4 åriga Prinsen för första gången i det sällskapet. Men ryttarna till hästarna vi red ut med var otroligt medvetna och trygga så hela ritten gick fantastiskt, för alla. Det är otroligt vad ett tryggt sällskap kan göra och vad viktigt det är med kommunikationen mellan ryttarna när man rider ut. Jag tycker i alla fall att vi klickade otroligt bra och hade samma värderingar. För att kort sammanfatta vad som gjorde mig trygg:

– Först och främst fick Prinsen gå i mitten så han aldrig kände sig ensam
– Kommunikation vid tempoändringar; ex. “Ska vi trava?” “Nu saktar jag av” “Vi travar fram till buskarna” osv.
– Vid möte eller omridning av andra hästar; kommunicera med dom andra om att det är skritt som gäller. Detta är väl vanligt hyffs men verkade samtidigt inte självklart för alla. När vi blev omridna så vände vi även och skrittade hemåt en bit tills hästen som red om var bortom synhåll.

Tänkte att jag ska fota någon dag i skogen för den är så otroligt mysig. Men tills dess får en gammal bild duga.

20140821-070758.jpg

Det bästa ridning har att erbjuda

Ett underbart ridpass (träning på ridplan) där allt stämmer och hästen lyssnar på minsta vink kan vara fantastiskt. Något som däremot inget ridpass på en ridbana kan matcha är att rida ut i skogen och känna sig som ett med hästen över stock och sten. Galoppera på mjuka grusvägar eller fina små stigar i skogen går inte att jämföra med något annat ridpass på en ridbana eller i ridhus. Den mest underbara känslan man kan känna är en positiv häst under sig som vill framåt men ändå lyssnar. Man känner hur hästen suger framåt för minsta vink men saktar lika gärna av och skrittar framåt med pigga steg. Det är en underbar känsla om något.

Något annat som kan vara minst lika sagolikt som ett fräscht ridpass i skogen i högt tempo är en lugn skrittrunda barbacka på små stigar där hästen får lyfta på fötterna och tänka efter själv istället för att bara lyssna på sin ryttare. Sist jag hade ett sånt supermysigt pass var i julas då jag var hem till Piteå. Skrittade ut barbacka på Dixie som hade tre täcken på sig, -28 grader minns jag att det var. Först hade hon ett fleecehalstäcke på sig, sedan ett fleecetäcke med yttertyg i nylon och sist men inte minst ett fluffigt stalltäcke på det. Jag själv hade underställsbyxor, fleecebyxor, täckbyxor, sockar, tjocksockar, underställ, fleecetröja, dunjacka, halsduk, mössa under hjälmen och tumridvantar. Det finns inga dåliga väder; bara dåliga kläder. Obeskrivligt mysigt att skritta ut på långa tyglar i en snötyngd skog med lätta snöflingor som sakta dinglar ner från himlen.

IMG_1508Dixie och min ridtur på julafton 2012