Stora kliv framåt i utvecklingen

Jag är så otroligt glad att lilla Prinsen utvecklas och verkar tycka om att bli riden. Eller jag vill i alla fall tro att han börjar tycka att det är lite roligt. Speciellt på eftermiddagen när jag ska rida märker man verkligen att han är lite entusiastisk för vad som komma skall. Eftersom att hästarna får sitt eftermiddagshö när de kommer in från hagen så står han ofta och äter på det medan jag gör i ordning honom. Men efter att jag har hämtat sadeln och sadlat och sen går tillbaka till sadelkammaren för att hämta hjälm och träns så slutar han ofta att äta på sitt hö och ställer sig i boxöppningen och står och tittar mot sadelkammaren med spetsade öron.

Jag har även ökat kraven ännu lite mer under ridpassen och det verkar han inte ha något emot. Nu går han faktiskt relativt bra. Jag är glad att han verkar acceptera bettet på ett väldigt bra sätt och blir i stort sett aldrig stum eller tar bettet ifrån en. Vi ställer även åt både höger och vänster, inåt och utåt. Han har inga problem med att sluta volterna längre. Vi länger och kortar traven. Det som vi behöver jobba på mer just nu är styrka och kondition (men det kommer allt eftersom så det lägger vi inte så mycket fokus vid) men framförallt galoppfattningarna. Direkt jag lägger an skänkeln för en galoppfattning känner man hur hela han spänner upp sig och samlar energi för att sedan skutta iväg. Är det ett skutt med höga framben, en bakutspark eller en bockserie det vet man aldrig riktigt. Men fokus igår låg i alla fall på att fatta galopp utan massa skutt och bus. Galopp ska vara lika enkelt som trav. Så nu ligger fokus på massa massa galoppfattningar tills han inte längre tycker att det är någon grej längre. Det krävdes dock bara 4-5 galoppfattningar åt vardera håll igår innan han lugnade sig och fattade ordentligt. Så vi hoppas på ännu lite bättre resultat nästa ridpass.

Förra året var han tre år och under inridning samt att jag red in honom helt själv (självmordsuppdrag) så då låg fokus mest på att befästa enkla kommandon och få honom lugn och säker i allt nytt. I år däremot blir han fyra och nu känns det som att han är redo för lite större krav och det känns väldigt kul. Han mognar väldigt snabbt och känns nu väldigt trygg i sig själv och jag kan faktiskt se att vi kan ta oss iväg inom en snar framtid. Och nu i och med att jag kan se oss åka iväg till diverse ställen så motiveras jag ännu mer att klara av dessa småsaker som kanske försummats förut. Att han exploderar när jag lägger på skänkeln får inte hända, den måste han acceptera. Allt som händer i hanteringen på hemmaplan relaterar jag nu till om vi hade befunnit oss någon annanstans. Sköter han sig inte hemma kommer han inte sköta sig borta heller. Det känns bra att ha små mål uppsatta för att motiveras till att fortsätta utvecklas i en positiv riktning.

Det mest underbara målet skulle ju vara att ta sig iväg till skogen för att rida ut.

IMG_4735

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>